I eftermiddag gjorde jag en omstart på löpträningen efter några veckors uppehåll pga sjukdom och lathet. Det gick tungt och sakta i regnet, men det brydde jag mig inte om. Det fanns det tydligen andra som gjorde. I en seg backe mötte jag ett gäng 15-åriga killar. Precis när vi möttes sade den närmast mig: -Vad fort det går! Fy fan, vad taskigt. Här ger man sig ut i regnrusket och springer, hyffsat nyförlöst också (ja, kanske inte direkt, men ändå). Och så får man en sån kommentar slängd i ansiktet. Jag övervägde mycket kort att upplysa ynglingen och hur duktig jag minsann var, och att han kunde ju komma tillbaka om någon månad så ska han få se på fart. Men då skulle väl hela gänget hoppa på mig, så jag sprang förnärmad och faktiskt lite sårad vidare istället.
Nu ligger jag i soffan och känner träningsvärken komma krypandes. Nice!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Lite roligt var det väl. Det får man bjuda på, och du är inte ensam!
Kram
Jag tycker du är jätteduktig att du ger dig ut och springer, och i regnet också. Strunta i alla dumma komentarer av småkillar, dom är bara avundsjuka.
Hoppas att du har det bra.
Kramar Anita
Du skulle spöat dem, Lisa, dagens ungdom ska ha rejält med stryk! :D Sugen på cykel någon gång i höst kanske?
Anita, vad kul att du hittat hit. Det var längesedan. Hoppas allt är bra med dig.
Ylva, en cykeltur med dig är väldigt lockande. Jag har ingen cykel just nu, ska köpa ny till våren. Kanske en fika i höst och cykel längre fram? För mig funkar det fint på dagtid och du har någon lucka i plugget.
Skicka en kommentar