Vila och lite rädd

Igår kväll fick jag en blödning igen. Det avtog direkt men var betydligt mer än miniblödningen för några veckor sedan. Först blev jag mest förvånad, men snart kom rädslan. I morse ringde vi till förlossningen på Östra. Trots att det inte blödde längre tyckte de att vi skulle komma in. Tankarna snurrade. Vad händer nu? Ska de plocka ut bebisen? Det är ju två och en halv månad kvar. Vi har ju inte fixat klart hemma. Jobbet då? Går det illa nu? Bebisen sparkade lugnande då och då.

På Östra kollade de bebiens hjärtljud med en CT-maskin. Det såg bra ut. I väntrummet hörde vi hur läkaren sade til ett annat par att de skulle sättas igång idag. De var förvånade. Jag funderade på om de skulle säga så till oss också, men kände mig rätt så lugn.

Efter en stunds väntande blev det vår tur att träffa läkaren. Han gjorde et ultraljud och började med att visa ansiktet. Vi såg nästippen jättetydligt. Jag tyckte att bebisen var söt. Sedan tittade han runt och fastnade för ena njuren som väldigt vacker och ett riktigt skolexempel. Vi blev båda stolta över njuren.

Läkaren konstaterade att bebisen mådde bra och var livlig. Sedan visade han att moderkakan låg långt ned. Förhoppningsvis ska den växa med uppåt. Om den inte gör det ligger den i vägen för bebisen vid förlossningen, och då planerar man istället för snitt. Det är troligen den lågt liggande moderkakan dom orsakat blödningarna. Nu är jag ordinerad vila i några dagar och fortsättningsvis ska jag ta det väldigt lugnt med allt. Annars är det aktuellt att bli inlagd för observation.

Så här ligger jag nu och funderar och tittar skidor på tv. Jag har surfat runt och hittat en hel del lågt liggande/föreliggande moderkaka. Det känns väl sådär.