En härlig helg slutade i oro. Helt utan förvarning fick jag en liten blödning i söndags kväll. Inte alls mycket och det slutade samtidigt som det började, men tillräckligt för att jag skulle bli riktigt rejält rädd. Plötsligt är allt annat oviktigt. Tid och prylar. Lilla bebisen puffade i alla fall lugnande i magen. Efter några tårar sade både Internet och sjukvårdsupplysningen att det förmodligen inte var någon fara. Så länge det inte gör ont eller blöder mer behövde vi inte göra något.
Som tur var hade vi en vanlig tid inbokad hos barnmorskan i morse. Även hon lugnade och trodde att det inte var någon fara. Vi lyssnade på hjärtljuden, som trummade på. För första gången mättes sf-måttet. Jag ligger tydligen prick på den översta kurvan, vilket faktiskt förvånade mig en del. Jag är tydligen stor.
Fortfarande ingen fortsättning på blödningen, och jag börjar pusta ut. Lilla bebis sparkar, och då känns det bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar