Mannen bakom mig i kön frågade om han skulle ta min korg. -Ja, sa jag och gick förvirrat till bilen. Det var fullt med bilar i kö på parkeringen. Efter ett tag kom jag iväg. Jag ringde till Fredric igen och fick höra att det ändå var ok. I sista korsningen med rödljus kom en ambulans från andra hållet och svängde upp på vägen mot oss och förskolan. Det kändes otäckt att se en ambulans med blåljus och sirener och veta att den ska till Selma.
Jag körde bakom ambulansen och bannade bilarna som var sena att flytta sig. Ambulansen körde till förskolan, jag parkerade och sprang mot förskolan. Jag såg ambulansen stå på gården, när jag var nästan framme började den köra. Jag sprang efter, men den stannade inte. Jag plockade fram mobilen, ringde Fredric och flåsade fram att jag springer bakom. De stannade och jag kunde hoppa in där fram. Det var skönt att höra Selma skrika. Vi åkte mot Östra.
Framme vid barnakuten gick vi rätt in i ett rum där personal var redo. Selma var illröd på hela kroppen. De kollade syresättningen som fick godkänt. Vi fick tvinga i Selma cortisontabletter upplösta i vatten. Som tur var reagerade Selma med hudutslag och inte med andningspåverkan. Men reaktionen var direkt och mycket kraftig.
Det var standard att stanna i 6 timmar för observation. Men vi skulle få åka hem någon timme tidigare än så eftersom vi bor så nära. Läkaren och sjuksköterskorna var toppen.
Strax efter åtta var vi hemma och Selma somnade gott. Först då kom känslorna och rädslan ikapp Fredric och mig. Det var riktigt otäckt, och kom av en ynka liten ostbit. Vi trodde inte att hon skulle få en så kraftig reaktion av mjölkprodukter. Kanske eller troligtvis av ägg och nötter, men inte mjölk.
Jag har tidigare varit hoppfull om att Selma ska växa ifrån mjölk- och äggallergierna. Nu är jag mer inställd på att hon kommer att ha allergierna kvar, och då får det vara så. Vardagen är egentligen inget problem. Vi är vara att göra de anpassningar som behövs, och tänker inte så mycket på det. Det är vetskapen om att hon kan råka ut för allvarliga reaktioner som är värst.
4 kommentarer:
Fy så otäckt! Det måste va en helt brutal och bisarr situation att se ambulansen på dagis och veta att det gäller ens eget barn. Vilken tur att det gick bra och att personalen handlade snabbt, och att Selma inte fick andningsbesvär. :(
Jack fick också en allergisk reaktion när han var liten, fick rusa till vårdcentralen som ringde ambulans direkt och på en sekund var livet upp och ner. Allt gick ju bra men jag vet vilket virrvarr av tankar som kommer efteråt när man inser att det faktiskt KAN hända hemska saker.
Kramar till er alla fyra!
Usch så otäckt det var som hände. Tur att allt gick bra och att ni har en förskola med bra personal som ringde efter ambulans. Ett bra motto som vi har i vår barnehage: ring hellre en gång för mycket.
Hoppas att allt är bra mer er.
Kramar från Anita
Hej
Ja i sådana lägen känner man sig liten och maktlös, men skönt att det gick så bra trots allt. Våran 6åring tål ej heller mjölk men kräks i sådär 24 tim om han får i sig, men hans äggallergi försvann när han var 4 år så än finns det hopp för eran tjej. Hoppas att ni har hämtat er och känner att ni kan slappna av när hon är på dagis
Ha en skön vecka
Therese
Ja, det var otäckt. Tack för era kommentarer.
Vad skönt att äggallergin växt bort i alla fall. Det kanske finns hopp för Selma om det också ändå.
Skicka en kommentar