Klartecken för ägg

Selma klarade äggprovokationen. Härligt! Provokationen gjordes i tre steg. Först gnuggade sjuksköterskan sockerkaka innanför underläppen på Selma. Sedan väntade vi i en halvtimme. Ingen reaktion. Sedan fick Selma äta lite sockerkaka. Och så väntade vi. Ingen reaktion. Slutligen fick hon äta en lite större bit. Fortfarande ingen reaktion.

Nu ska vi börja med lite ägg i tillagad form. Absolut inte råa ägg, så det blir inget smak på sockerkakssmeten. På förskolan fortsätter Selma med äggfri kost tills vi utvärderat äggätandet ordentligt hemma.

Någon provokation med mjölk är det inte aktuellt med förrän Selma fyllt 3 år. Det räcker med ostincidenten på förskolan som mjölkprovokation.

Jag sa till läkaren att jag blev så förvånad att blodprovet indikerade att Selma skulle tåla ägg med tanke på hur kraftigt hon reagerade på pricktestet med vaccinet för Svininfluensan. Läkaren hade också blivit förvånad. Selma var den enda som hon varit med om som reagerat så kraftigt att de inte kunde vaccinera. Vi fick veta att Selmas läkare snart ska pensioneras. Det var synd, vi har träffat henne ofta under Selmas allergitid och hon är bra.

Hellweek

Vi har en galen vecka. För mycket på jobbet båda två. Jag har en viktig deadline. Och just nu när jag ska vara klar med vårens arbete börjar veckan med stort datastrul på måndag morgon. Först idag började jag komma åt arbetet igen. Tur att jag hade ett par egna halvgamla backuper och en färsk utskrift.

I måndags var jag hos barnmorskan på MVC. Det rullar på. Imorgon ska Selmas förskola på utflykt. Jag skulle egentligen följa med, men Fredric hoppar in istället. Tack och lov för det! På torsdag ska jag på äggprovokation med Selma. Blodprovet vi tog för ett tag sedan visade lågt värde som förhoppningsvis innebär att Selma tål ägg i tillagad form. Hoppas, hoppas!

Vecka 30 och förlossningssamtal

Idag går vi in i vecka 30. Det känns fortfarande helt overkligt att vi om ett par månader ska ha ett barn till. Vem är det som kommer till oss? Jag mår förhållandevis bra. Lite småkrämpor som ryggont, otymplig kropp och trötthet. Jag har inte vägt mig på någon vecka, men gissar att jag förmodligen har gått över 80-strecket nu. Vilket innebär en viktökning på närmare 20 kilo. Jippie! Två och en halv månad kvar...

I förmiddags åkte jag till Östra för ett samtal med en barnmorska på Auroramottagningen. Dit kan man gå på samtal om man har förlossningsskräck. Det har inte jag, men jag känner en otrygghet efter Selmas förlossning och födelsevikt. Jag var där för att göra upp en förlossningsplan, vilket känns väldigt bra.

Jag var halvvägs till Partille innan jag insåg att jag inte hade svängt av motorvägen. Nervös. Barnmorskan var toppen, ändå insåg jag att jag darrade på rösten när jag började prata. Det gick inte att stoppa och slutade såklart med att jag satt där och grät. I vilket fall var vi överens om att det inte är bra för mig att gå över tiden så mycket som med Selma och inte heller att sätta igång förlossningen. Det lutar åt att vi sätter ett datum för snitt vid beräknad förlossning. Kommer det igång innan så blir det vanlig förlossning och annars blir det snitt. Det känns bra. Jag har en ny tid hos en läkare som bestämmer, förhoppningsvis tycker hon likadant.

Nu är jag helt slut och kall i kroppen. Ögonen svider och tankarna snurrar. Men jag är nöjd med planen som förhoppningsvis blir spikad.

Hoppsan!

Jag lovar härmed dyrt och heligt att jag ska springa göteborgsvarvet nästa år.

Knatte-Selma

I söndags sprang Selma sin första knattekamp. Vi var på orienteringstävling utanför Rävlanda. Fredric följde med Selma på knattebanan. Hon såg några äldre tjejer och snappade direkt upp att man ska ta en titt på kartan då och då. De frågade var pojken hette och tyckte att Semla var ett konstigt namn. Selma fick en reflex i pris och firade med en korv med bröd.

Aj aj

Jag har mått riktigt bra i flera veckor, och har knappt alls tänkt på att jag är gravid. Sista veckan har det vänt. Jag börjar bli otymplig. Jag har svårt att ta upp något på golvet och kan inte utan hjälp lägga ena benet över det andra. Men framför allt börjar det att göra ont. Benen är fulla av små explosioner och ryggen värker. Tre månader kvar, var ska det sluta?

Jag funderar mer och mer på hur bebisen ska komma ut. Selma var stor, 5130 g. Hon kom ut, men det gick långt ifrån smidigt. Stora barn är en risk, och jag är övertygad om att den här bebisen också blir stor, det verkar ligga i släkten. Om ett par veckor ska jag på samtal där vi förhoppningsvis kommer överens om en plan.

Nu är vi i vecka 28. Selma verkar inte alls förstå eller intresserad när vi pratar om att ett lillasyskon ska komma. Däremot snappade hon upp att jag hade ont i magen för någon vecka sedan. -Mamma ont i magen.

Där satt den... potatisen

Nu är jag igång med odlingen på lotten. Jag delar lott med ett par andra, min del är ca 22 kvadrat. När jag fick en odlingslott redan denna säsong blev jag lite fundersam över hur jag skulle få till det med växande mage och trött kropp. Som tur var fick jag hjälp av mamma och pappa med att komma igång. De dök upp i veckan med en jordfräs, redskap, gödsel, sättpotatis och ett par första lätta plantor.

Mamma, pappa och Selma hjälper till med få ordning på odlingslotten.

I en pallkrage satte vi jordgubbsplantor. Jag ska komplettera med smultron som jag har försått hemma.

Första odlingsarbetet är gjort. Vi har satt potatis och planterat jordgubbar, rabarber och gräslök. Denna säsong blir det inte så avancerat.