I söndags hämtade mamma och pappa upp mig. Vi åkte till Sävedalen för att springa orientering. Vi skulle springa öppen klass eftersom vi inte hade föranmält oss till vanlig åldersklass.
Orientering kan tyckas primitivt. Man ska ta sig fram med karta och kompass utan några tekniska hälpmedel. Vi håller till i bushen. Toaletter och duschar brukar roa eller skrämma vanligt folk. När det gäller teknik, Internet och information ligger orienteringssporten dock långt före många andra idrotter.
Jag gick fram till direktanmälan, sa vilken av ca 7 banor jag ville springa. Stack därefter ner min "pinne" i en avläsningsenhet. Namn och klubb kommer automatiskt upp. Faktura skickas till klubben. Har man ingen personlig pinne, går det att hyra på plats. Jag köpte min pinne för några hundralappar för flera år sedan. Därefter är det bara att jogga iväg till starten, gå in i rätt fålla och ta sin karta och kontollangivelse. När jag springer ut på banan startar jag min tidräkning i en startenhet. Lätt som en plätt. Mindre än en timme efter att jag åkte hemifrån är jag ute på tävlingsbanan.
Pappa sprang samma öppna bana, och startade en stund efter mig. Till en början hade jag inte en tanke på att han skulle kunna slå mig. Men snart började jag titta till så fort jag anade något rött som rörde sig i ögonvrån. Till slut tyckte jag att hörde hans röst. Nej, det kunde inte stämma. Det ska mycket till för att han ska börja prata i skogen. På sin höjd ett gråtande barn, från vår klubb.
Det gick rätt så bra tyckte jag. Riktigt härligt, trots att det var otroligt kuperat. Getryggen, upp och ner, upp och ner. Nästan framme vid en kontroll kom en kille fram.
-Vet du var du är?
-Det finns en stig där uppe, försökte jag.
(Jag hade redan hjälpt en stackars gubbe med kartan upp-och-ned, det fick räcka.)
-Jag ska ha den här höjden...
-Mm, det ska jag också, mumlade jag och sprang över en liten mosse.
-Tror du att den är där?
(Jag orienterar helst själv, tänkte jag irreterat och stämplade. Sluta tjata!)
(Hm, kanske inte är helt olik pappa ändå.)
En större miss på slutet satte definitivt stopp för mina chanser att slå pappa. Han vann med fyra minuter. Kanske lika bra det, så stolt som han blev. Vid fotograferingen efteråt envisades han med att göra ett diskret segertecken. Blev inte helt rätt ändå.
Efter målgång sticker man pinnen i en särskild enhet. Där skrivs en liten remsa ut med sträcktiderna. Innan man hinner hem brukar resultatlistorna finnas ute på nätet. Snyggt och prydligt med sträcktider och sträckresultat.
Orientering kan tyckas primitivt. Man ska ta sig fram med karta och kompass utan några tekniska hälpmedel. Vi håller till i bushen. Toaletter och duschar brukar roa eller skrämma vanligt folk. När det gäller teknik, Internet och information ligger orienteringssporten dock långt före många andra idrotter.
Jag gick fram till direktanmälan, sa vilken av ca 7 banor jag ville springa. Stack därefter ner min "pinne" i en avläsningsenhet. Namn och klubb kommer automatiskt upp. Faktura skickas till klubben. Har man ingen personlig pinne, går det att hyra på plats. Jag köpte min pinne för några hundralappar för flera år sedan. Därefter är det bara att jogga iväg till starten, gå in i rätt fålla och ta sin karta och kontollangivelse. När jag springer ut på banan startar jag min tidräkning i en startenhet. Lätt som en plätt. Mindre än en timme efter att jag åkte hemifrån är jag ute på tävlingsbanan.
Pappa sprang samma öppna bana, och startade en stund efter mig. Till en början hade jag inte en tanke på att han skulle kunna slå mig. Men snart började jag titta till så fort jag anade något rött som rörde sig i ögonvrån. Till slut tyckte jag att hörde hans röst. Nej, det kunde inte stämma. Det ska mycket till för att han ska börja prata i skogen. På sin höjd ett gråtande barn, från vår klubb.
Det gick rätt så bra tyckte jag. Riktigt härligt, trots att det var otroligt kuperat. Getryggen, upp och ner, upp och ner. Nästan framme vid en kontroll kom en kille fram.
-Vet du var du är?
-Det finns en stig där uppe, försökte jag.
(Jag hade redan hjälpt en stackars gubbe med kartan upp-och-ned, det fick räcka.)
-Jag ska ha den här höjden...
-Mm, det ska jag också, mumlade jag och sprang över en liten mosse.
-Tror du att den är där?
(Jag orienterar helst själv, tänkte jag irreterat och stämplade. Sluta tjata!)
(Hm, kanske inte är helt olik pappa ändå.)
En större miss på slutet satte definitivt stopp för mina chanser att slå pappa. Han vann med fyra minuter. Kanske lika bra det, så stolt som han blev. Vid fotograferingen efteråt envisades han med att göra ett diskret segertecken. Blev inte helt rätt ändå.
Efter målgång sticker man pinnen i en särskild enhet. Där skrivs en liten remsa ut med sträcktiderna. Innan man hinner hem brukar resultatlistorna finnas ute på nätet. Snyggt och prydligt med sträcktider och sträckresultat.
1 kommentar:
Ha, ha, pappa är rolig han. Jag blev verkligen sugen på att springa orientering, härligt att den känslan fortfarande kan infinna sig. Vi får ta en match, du och jag!
Skicka en kommentar