Vanliga jag igen

Det känns som om jag har varit gravid i tre år. Och på sätt och vis har jag faktiskt varit det. Ägglossningstest, återkommande misslyckanden, växande sorg och bitterhet, graviditetstest, nedregleringsspray, hormonsprutor i magen, otaliga ultraljud, äggutplock och embryoåterförande. Och därefter den vanliga graviditeten. Kroppen har fått utstå en hel del.

Jag är väldigt glad att jag får uppleva den här graviditeten. Det är verkligen något speciellt. Jag blir glad varje gång det rör sig i magen, och känner någon slags kontakt med lilla bebisen. Men jag längtar verkligen tills då bebisen är här. Då ska det bli skönt att lägga att det här med fertilitet och graviditet bakom mig. Jag ser fram emot när jag blir vanliga jag igen. Inte barnlösa ledsna Lisa, inte ivf-Lisa och faktiskt inte heller gravida Lisa. Jag vill vara vanliga jag igen, med vårt barn så klart. (Mamma Lisa känns så abstrakt att jag knappt kan ta mig för att skriva det.)

Jag inser att med ett barn så blir livet sig aldrig likt igen, och det ser jag frem emot. Det som känns skönt att få lämna bakom mig är kopplingen till kroppen. Jag ser fram emot att springa en runda i Skatås utan att fundera över på om ett eventuellt embryo eller hormonpumpade äggblåsor skulle trilla ut*. Istället har jag en sådan där löpvagn med en påhejare framför mig. Härlig tanke!

*Jag vet så klart att det inte funkar så.

Nervös

Jag börjar bli nervös. Nu är det inte långt kvar och jag börjar inse att det faktiskt är förlossning inom kort. Hittills har jag lyckats skjuta det framför mig. Jag tittar ner på magen och funderar över hur tusan bebisen ska komma ut. Är det verkligen smart det här med att en stor bebis ska komma ut genom en smärtsam förlossning, med tank på hur liten den var när den kom in? Borde det inte ske på något annat sätt?

Samtidigt är jag rätt nyfiken på värkarna. När jag tog igångsättningspiller vid missfallet för jättelängesedan hade jag också värkar med jämna mellanrum. Det gjorde otroligt ont. Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag satt på toaletten och konstaterade att här slutar bebisförsöken. Aldrig att jag tänker bli gravid igen, bestämde jag då. För att strax därefter när den värken var över tycka att det inte var så farligt, och nästan sakna värken.

Det låter säkert makabert, men även om missfallet och allt vad det innebar var det värsta jag har varit med om, så har jag ändå en positiv erfarenhet av just värkarna. Kanske dels för att det var skönt med fysisk smärta när jag var så otroligt ledsen. Men sedan dess har jag sett fram emot att få uppleva det igen, under positiva förhållanden då så klart. Med en förlossning där vi äntligen får träffa vår lilla bebis.