Vanliga jag igen

Det känns som om jag har varit gravid i tre år. Och på sätt och vis har jag faktiskt varit det. Ägglossningstest, återkommande misslyckanden, växande sorg och bitterhet, graviditetstest, nedregleringsspray, hormonsprutor i magen, otaliga ultraljud, äggutplock och embryoåterförande. Och därefter den vanliga graviditeten. Kroppen har fått utstå en hel del.

Jag är väldigt glad att jag får uppleva den här graviditeten. Det är verkligen något speciellt. Jag blir glad varje gång det rör sig i magen, och känner någon slags kontakt med lilla bebisen. Men jag längtar verkligen tills då bebisen är här. Då ska det bli skönt att lägga att det här med fertilitet och graviditet bakom mig. Jag ser fram emot när jag blir vanliga jag igen. Inte barnlösa ledsna Lisa, inte ivf-Lisa och faktiskt inte heller gravida Lisa. Jag vill vara vanliga jag igen, med vårt barn så klart. (Mamma Lisa känns så abstrakt att jag knappt kan ta mig för att skriva det.)

Jag inser att med ett barn så blir livet sig aldrig likt igen, och det ser jag frem emot. Det som känns skönt att få lämna bakom mig är kopplingen till kroppen. Jag ser fram emot att springa en runda i Skatås utan att fundera över på om ett eventuellt embryo eller hormonpumpade äggblåsor skulle trilla ut*. Istället har jag en sådan där löpvagn med en påhejare framför mig. Härlig tanke!

*Jag vet så klart att det inte funkar så.