Svartlistad på vårdcentralen?

Selma spottar, gurglar och kräks sitt penicillin. Vi är inne på tredje dagen i kuren, men det känns inte som hon får behålla tillräckligt. Efter två raska kräkningar och i morse insåg jag att knappast några droppar medicin fanns kvar i Selmas lilla kropp. Dessutom har hon inte ätit ordentligt sedan i tisdags. Jag ringde till vårdcentralen.

Dagen har spenderats telefonerande. Först gick det jättebra. Vi skulle få mer penicillin, varför jag gav Selma en ny dos (som kräktes upp). Sedan började strulet. Ett tag väntade jag på att läkaren från lördagen skulle ringa upp. Något samtal senare visade det sig att han hade semester veckan ut. Sedan meddelade en sköterska att den första läkaren inte hade tid att ringa upp, vi skulle ge mycket vätska. Men då behövde vi ju mer penicillin för att räcka kuren ut. En sköterska skulle återkomma. Efter mer väntande och något samtal tröttnade jag.

Det är inte svårt att ta en fight när Selma gråter och har ont i öronen och jag inte får tidigare utlovat penicillin. Jag placerade Selma i vagnen och traskade ilsket iväg för att barrikadera vårdcentralen. Vårt budskap var tydligt: Vi rör oss inte ur fläcken förrän vi har receptet i handen. Det funkade!

Nu funderar jag på om det finns någon svartlistningsfunktion i vårdcentralens datasystem. Har de fyllt i där att Selma har en jobbig och tjatig mamma? Lägger de på luren nästa gång jag ringer och häller vatten i medicinflaskan?

(Jag måste säga att sköterskorna jag pratade med var väldigt tillmötesgående. Det gick otroligt snabbt att komma fram på telefon, under hela dagen. )

Ett dygn på östra

Jag har aldrig legat på sjukhus. Det närmaste är väl att jag bröt armen när jag gick i ettan. I helgen var det dags för min sjukhuspremiär. Äventyret började med ytterligare en blödning natten till lördag. Vi vågade inte annat än att åka till Antenatalen på östra igen. Där blev det samma procedur som exakt en vecka tidigare. Blodtryck och ct-koll på bebisen. Det såg bra ut.

När vi fick träffa läkaren trodde jag att det skulle bli samma visa som tidigare; hem och vila. Men så sade hon att jag skulle läggas in för observation, direkt. Ett litet tag. Ja ja, tänkte jag några timmar funkar väl men sedan börjar ju längdskidåkningen som jag sett fram emot hela veckan. Fredric frågade vad ett litet tag innebär. –Ett par dagar, svarar läkare. Jösses, vi blev båda förvånade.

Det var bara att följa med upp till vart vi nu ska. Vi hamnade på specialförlossningen. Och där skulle jag vara. Jag fick kommenderad vila, en säng i delat rum och en kanyl i handen. Johnny Rocker åkte hem och hämtade bekväma kläder, dator med dvd-filmer, tidningar och lite gott.
Det är väl egentligen inget konstigt med att ligga på sjukhus, men det kändes väldigt märkligt just då. Jag var inte alls beredd på att hamna där. Tårarna brände bakom ögonlocken.

På avdelningen fanns dels sådana som jag som hade graviditetskomplikationer, och dels de som gick omkring med pyttesmå bebisar i plastvagnar. För tidigt födda bebisar eller andra komplikationer. Det var lite dubbla känslor inför de där bebisarna. Jag blev avundsjuk och ville också ha min bebis i en plastvagn, men inte just nu.

Jag gled omkring där och lyckades få lite tv-tid under längdskidåkningen (ingen egen tv som jag hoppats på), åt mina sjukhusmåltider (maten var inte alls så kass) och vilade. Vilken tur att Fredric tog med datorn med dvd-filmer!

Blödningen avtog direkt som tur var och jag såg till att barnmorskorna förstod att jag gärna ville åka hem så snart som möjligt. Jag har lätt för att ta det lugnt och softa, men det här med sjukhus var inte min grej. Jag var riktigt ynklig.

Efter en övernattning med toksnarkande rumskamrat och konsultation med läkaren på söndag förmiddag fick jag äntligen åka hem.

Nu är jag sjukskriven i en vecka. De kan ännu inte avgöra om det blir planerat snitt eller inte. Om någon vecka har jag återbesökstid, då kanske de bestämmer. Nästa gång det kommer en blödning blir jag inlagd tiden ut. Hua! Jag räknar nästan med att det kommer bli så. Inget talar för motsatsen. Jag hoppas bara att jag klarar mig så länge som möjligt. Tänk om jag måste vara där i jul!