Knyta ihop säcken

Idag hade jag tid på MVC för ett avslutande samtal och besiktning. Selma följde med. Det kändes konstigt att vara tillbaka i väntrummet bland alla gravida. Stora och små magar. Jag slog mig nöjt ned i soffan med en sovandes Selma på axeln.

Vi pratade mycket om förlossningen och att Selma var så stor. Att man inte gjorde något åt att hon var så stor. Och hur jag upplevde det. Jag känner mig lite tveksam inför att föda vaginalt i en eventuell ny graviditet, och det är bra att få med de tveksamheterna i journalen redan nu.

Selma skötte sig exemplariskt och var på gott humör.

Stor bebis?

Magen har varit stor under hela graviditeten. SF-måttet har legat på eller över den övre kurvan. Det var likadant idag när jag var på MVC. När barnmorskan kände på magen sade hon att det nog är en stor bebis. Då blev jag lite rädd. Vi har pratat om stora bebisar tidigare.

Barnmorskan sade att en förlossning med en stor bebis inte behöver vara besvärligare. Däremot är det vanligare att en bebis med breda axlar ställer till det. Gulp, jag var jättestor när jag föddes, och mina breda axlar satte stopp för fler vaginala förlossningar för mamma. Det var nära att de skulle knäcka nyckelbenet på mig.

Barnmorskan noterade att jag var en stor bebis med breda axlar i journalen till förlossningen. Jag var stor precis som lillasyster, lillsysters son, mamma och mammas bror. Vår bebis har att brås på. Usch, jag tänker verkligen inte gå över tiden. Nu blir det raska promenader varje dag framöver.

Läkarbesök och nostaliglunch

I förmiddags var vi på återbesök på Östra för att se om moderkakan flyttat sig uppåt. Jag var så inställd på att den inte skulle gjort det och räknade faktiskt med att beskedet skulle bli planerat snitt någon vecka före beräknad födsel. Därför blev jag lite paff och faktiskt smått besviken när läkaren konstaterade att den flyttat på sig. Nu måste jag tänka om och ställa mig in på vanlig förlossning igen. Läkaren var så snabb. Antar att han vet vad han sysslar med, men jag tycker att han borde ha kollat mer noga.

Efter Östra tog jag vägen via stan och hittade en grå stickad tröjklänning på HM som får bli min jul- och nyårsklädsel. Det känns onödigt att köpa en massa gravidkläder nu. Det är roligare att köpa något nytt när jag har blivit mindre igen. Jag promenerade sakta vidare fram till SoHo för en lunch med mina gamla kollegor, nostalgigänget. Vi ses ett par gånger om året. Det är alltid lika trevligt.

Jag antar att det är dags att läsa på om förlossning och öva på att slappna av nu. Jag börjar bli skraj. Shit, hur ska vi få ut bebisen.

Mellanlandning i vecka 32

Idag går vi in i vecka 32 och har därmed klarat det första delmålet. Om två veckor är vi i vecka 34 vilket innebär att bebisens lungor är färdigutvecklade.

Jag är förvånad över att ingen ny blödning dykt upp, men försöker komma ihåg att ta det lugnt. Nu har jag jobbat två dagar sedan sjukskrivningen. Det känns konstigt att varje dag tänka att nu kanske jag inte kommer tillbaka mer. Och så är jag där dagen efter och konstaterar samma sak om igen. Nu har jag städat undan de värsta surdegarna, och kan gå hem med hyffsat bra samvete.

En dag i taget

Nu har det gått en dryg vecka sedan förra blödningen, och därmed längre tid än mellan de två senaste. Det känns som om det kan hända igen närsomhelst. Och så är det ju också. Jag känner efter mest hela tiden. Inte nu, inte nu. Jag är inte rädd för att hamna på Östra igen, och inte så rädd för bebisens skull. Men jag vill inte bli inlagd i två månader. Och det är otäckt när det händer.

Jag tror att jag har blivit smått knäpp också. Jag klappar på magen och pratar med bebisen. Idag kramade jag lite på en pyjamas jag köpt till bebisen.

I helgen ordnar cykelklubben med Fredric som tävlingsledare cykelcrosstävling i Skatås. Idag är det SM för första gången. Så kul! Hoppas att det kommer med på sporten ikväll. Jag smet dit i morse och tittade när ungdomarna körde. Jag undrar hur det gick i SM-klasserna. Nu vilar jag efter den lilla utflykten med promenad i lågfart. Bebisen sportar i magen, cykelcrossinspirerad kanske.

Kvinnofängelset

Mitt dygn på östra i helgen hade vissa likheter med en fängelsevistelse. Vi intagna hasade oss sakta fram i korridoren som om en tung fotkedja släpades efter benen. De flesta fick dela rum, endast de värsta fallen hade egna rum. Kläderna var bylsiga, antingen avdelningsskjortan eller egna insmugglade kläder. I den lilla matsalen möttes försiktigt blicken av de andra intagna med misstänksamhet och nyfikenhet. Efter en stunds tystnad var alltid första frågan densamma: -Vad sitter du inne för?

Nu är jag ute med villkorlig dom. Minsta återfall och jag får sitta inne tiden ut. Undrar om man får permis över jul?

Ett dygn på östra

Jag har aldrig legat på sjukhus. Det närmaste är väl att jag bröt armen när jag gick i ettan. I helgen var det dags för min sjukhuspremiär. Äventyret började med ytterligare en blödning natten till lördag. Vi vågade inte annat än att åka till Antenatalen på östra igen. Där blev det samma procedur som exakt en vecka tidigare. Blodtryck och ct-koll på bebisen. Det såg bra ut.

När vi fick träffa läkaren trodde jag att det skulle bli samma visa som tidigare; hem och vila. Men så sade hon att jag skulle läggas in för observation, direkt. Ett litet tag. Ja ja, tänkte jag några timmar funkar väl men sedan börjar ju längdskidåkningen som jag sett fram emot hela veckan. Fredric frågade vad ett litet tag innebär. –Ett par dagar, svarar läkare. Jösses, vi blev båda förvånade.

Det var bara att följa med upp till vart vi nu ska. Vi hamnade på specialförlossningen. Och där skulle jag vara. Jag fick kommenderad vila, en säng i delat rum och en kanyl i handen. Johnny Rocker åkte hem och hämtade bekväma kläder, dator med dvd-filmer, tidningar och lite gott.
Det är väl egentligen inget konstigt med att ligga på sjukhus, men det kändes väldigt märkligt just då. Jag var inte alls beredd på att hamna där. Tårarna brände bakom ögonlocken.

På avdelningen fanns dels sådana som jag som hade graviditetskomplikationer, och dels de som gick omkring med pyttesmå bebisar i plastvagnar. För tidigt födda bebisar eller andra komplikationer. Det var lite dubbla känslor inför de där bebisarna. Jag blev avundsjuk och ville också ha min bebis i en plastvagn, men inte just nu.

Jag gled omkring där och lyckades få lite tv-tid under längdskidåkningen (ingen egen tv som jag hoppats på), åt mina sjukhusmåltider (maten var inte alls så kass) och vilade. Vilken tur att Fredric tog med datorn med dvd-filmer!

Blödningen avtog direkt som tur var och jag såg till att barnmorskorna förstod att jag gärna ville åka hem så snart som möjligt. Jag har lätt för att ta det lugnt och softa, men det här med sjukhus var inte min grej. Jag var riktigt ynklig.

Efter en övernattning med toksnarkande rumskamrat och konsultation med läkaren på söndag förmiddag fick jag äntligen åka hem.

Nu är jag sjukskriven i en vecka. De kan ännu inte avgöra om det blir planerat snitt eller inte. Om någon vecka har jag återbesökstid, då kanske de bestämmer. Nästa gång det kommer en blödning blir jag inlagd tiden ut. Hua! Jag räknar nästan med att det kommer bli så. Inget talar för motsatsen. Jag hoppas bara att jag klarar mig så länge som möjligt. Tänk om jag måste vara där i jul!