Ibland i olika situationer säger jag något och undrar sedan direkt efteråt, var tusan kom det ifrån? Ungefär som Phoebe i något Vänner-avsnitt. Det hände härom dagen när vi såg på nyheterna om alla skottlossningar i Göteborg. Då säger jag -Nu får vi låsa om oss. Vaa! Det är ju precis vad mamma skulle ha sagt, jag sätter en tusing på att hon sade det också.
Mamma säger ofta fel ord också. Blandar namn värre än kungen. Det har drabbat mig också. Sista dagarna har jag fått till både att vi ska byta hjul på däcken och vi att ska byta bil på hjulen. Hjälp!
Sen finns det en del som påstår att vi är lika också, men det vill jag inte kommentera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ha ha, trodde bara det var jag som fick höra att jag är lik mamma!
Vi kanske delar på det. Så här mailade mamma nyss, det blir värre alltså:
Jag är också lik min mamma, häromdag tyckte jag att jag såg henne...
i ett skyltfönster. Men det var ju jag.
Det dröjer till du kommer dit..
Haha, visst är det sorgligt när man inser att man blivit så gammal att repliker som "oj vad dyrt!" och "var det verkligen så här när vi var små?" känns befogade...
Skicka en kommentar